Kom hit, jag famnar om dig.
2010-06-04 @ 14:54:40
När du tuggar panisk på fingrarna gör du det inte för att kroppen svälter.
Utan för att du inte känner igen situationen någon annan försatt dig i.
Visst är det lättast så?
Att skylla ifrån sig, menar jag.
Det är du själv.
Ditt eget fel.
Annars hade du aldrig tuggat på dina egna händer.
Du hade sparkat och slagits för ditt liv.
När livet hänger skört och din kontroll är bortom alla gränser.
Du får vatten,
D-vitamin och
någon slags kärlek.
Någon sorts bekräftelse
av att dina texter är bättre än
de någonsin kunnat tro.
Fast, var det texterna?
Eller var det handlingarna?
Du är älskad,
för den du är.
För det du gör.
På sättet du gör det.
Inte för det du presterar.
Fast vad vet vi?
Det är ju för prestationerna vi blir bedömda.
Dömda av oss själva, förstås.
Så sitter jag och svamlar.
Om något jag knappast förstår själv.
Komma rätt, komma fel och komma till punkt.
Ansökt. Deal with it.
Inga mer suckar.
Jag ska inte anses vara ett problem.
Inte för allt i världen.
~
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()