onedrop

Lucka 20 + 21

2010-12-21 @ 08:45:04

Jag är helt värdelös på det här med julkalendern, men jag lovar att jag gör så gott jag kan.

Bakom lucka 20 döljer sig: en första.

En första iller tar jag givetvis.
Min Neo, min underbara, fina, vackra Neo. Livets guld och min allra bästa vän. När jag träffade Neos mamma Chili första gången bet hon mig i tån. Stenhårt. Jag blödde genom strumpan och just då trodde jag att jag skulle förblöda. Smärtan och tanken på allt blod försvann väldigt snabbt då jag var helt berusad av kärlek till de här små djuren. Till världens underbaraste husdjur, vilket illern faktiskt är. Det finns givetvis de som inte håller med mig, men så är det alltid. Den dagen jag var tvungen att skiljas från mina små pälsbeklädda  hjärtan trodde jag på riktigt att jag skulle dö, eller kanske inte dö i den bemärkningen, snarare gråta ihjäl mig och dö i uttorkning.


En av de sista dagarna tillsammans. ♥


En favoritbild. Det var även den jag skickade in på Neo till VFs tävling
Lussekatten. Jag fick till svar att visst är han söt och visst charmar
han redaktionen, men han är ingen katt.

En sorg kommer sällan ensam sägs det. Jag fick bittert erfara hur de vi älskar inte är dem de utger sig för att vara. Eller är påverkan av någon annans närvaro alldeles för stor? Det sägs också att det inte finns något ont som inte har något gott med sig. Jag väljer att se det så. Förlusten av mina älskade små blev även förlusten av en kär vän, men en vän skulle aldrig ha lämnat mig i sticket som min betrodda vän gjorde. En vän skulle aldrig ha låtit mig drunkna i mina egna tårar för att någon annan var viktigare. Jag skulle i alla fall aldrig låta min vän göra det.
Då lärde jag mig att vår vänskap var stark men att den bara var viktig för mig och vilken vänskap håller då? Energitjuvar är så 2009.

Bakom lucka 21 finns: mina rädslor.

Jag är nog inte så rädd av mig. Jag är rädd för fåglar, dumma serier på tv och män när mörkret faller. För att reda ut det: fåglar är bara äckliga och de skrämmer mig genom sin existens. Små talgoxar går an men där går också gränsen. Bara ett stenkast bort, vid Tinnerbäcken, finns svanar och kanadagäss. Jag får rysningar.
Dumma serier på tv då? Ungefär paradise hotel, ung och idiotisk och allt vad de kan heta. De skrämmer mig av den enkla anledningen att jag tror på riktigt att man blir dum i huvudet av sådana serier. Det är inget jag vill bli. Män är helt enkelt läskigare när mörkret faller och jag känner större rädsla nu i en stor stad, än vad jag har gjort tidigare.

Permalink Julkalender 2010 Kommentarer (0) Trackbacks ()


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback