This is to New York City angels.
2010-04-28 @ 22:29:58
Jag har hela tiden pratat om att brinna.
Att hålla glaset, koppen, vasen (same shit, different haircut) fyllt,
sådär lagomt, balans, för om du fortsätter hälla så rinner det tillslut över.
Det börjar oftast med en droppe, innan det svämmar över totalt.
Idag kom min översvämning.
Den tittade mig i ögonen och sa ord jag inte håller med om, ord jag är för trött för att höra, ord jag känner mig alldeles för uppbrunnen för att diskutera.
För vad händer om du häller vatten på en låga som slutat brinna?
Det är ju faktiskt inte mycket, det kanske ryker lite, om man tittar noga?
Det fanns en tid när jag brann.
När jag älskade varje minut.
Då jag krigade för deras rätt.
När jag brann var jag en röst, för de som inte kunde tala.
Jag målade känslor i färger för de som inte kunde känna, jag beskrev världen för de som inte kunde se,
jag talade med händerna för de som inte kunde höra och jag älskade varje minut.
Det var innan jag använde mig av metaforer, jag själv knappt förstår, om jag analyserar mig själv rejält förstås. Gör jag det?
Det var innan de fyllde min gapande mun med tändvätska och hejade på medans jag brann som en mobil majbrasa.
Knappt ett samtal bort.
Människor i burar. Ologiskt. Ogenomtänk. Ändra färdriktning.
Eller var det apor i bur? Djur i bur?
Det är viktigt att vara flexibelsominihelvete. Fast inte för flexibel.
Så häll ert vatten på mig.
Tiden då det triggade mig är förbi sedan länge.
Nu tittar jag bara oförstående på er, med en ganska så tom blick, skakar på mitt huvud och tänker:
I couldn't care less..
~
If I can't see the sun,
maybe I should go?
~
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()