• Till bloggens startsida

2010-12-30 @ 09:46:34

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2010-03-30 @ 14:18:25

Underbara dagar.
Springer förbi.
Bloggar ett par kilometer från Hallsberg.
Men vad spelar det för roll?
Jag vill inte vara här.
Jag vill inte vara någonstans,
där inte hon är.
Jag vill inandas henne.
Doften som sätter vartenda ph-värde
ur balans.
Lurdoft, den är inte alls så bra som den säger.
Den får min hjärna i ett euforisk tillstånd.
Sånt som jag aldrig har trott på.
Världens verkligaste dröm.
Hennes leende kan lösa världsfreden.
Om alla kunde se.
Jag vill att hon ska le mot hela världen.
Jag vill kyssa det leendet.
Det vackraste i världen.
Jag vill dansa med henne i timmar,
känna hennes höfter röra sig
i takt med sköna bakgrundstakter.
Jag hör inte längre.
Hela världen stannar och vi dansar i
en bubbla.
Låt den bubblan bli verklighet
så ska jag låta henne få veta varje
dag att hon är det mest magiska.
Att hennes aura bildar ett nirvana av
lycka.
Tranceliknande tillstånd på t.
Kyss mig på k.
Gör vad du vill med mig.
Jag dansar med dig.
För mig, så för jag dig.
Vi kan föra varandra.
Och jag kan skratta med dig
där åskan slår ner.
Där ljusen brinner
och där regnet faller.
Ditt blöta hår är
vackert.
Jag vill kyssa dig.
Nu.

~

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2010-03-12 @ 19:16:41

Och när hon sa det blev så självklart.
Så tydligt.
Tack gumman, för att jag fick komma hit nu.
För att du och hela din lägenhet har sån energi.
Här sipprar kärleken från väggarna.
Då såg jag, och jag kände.
Hur kristallklart allt blev.
Vi överför känslor i min soffa,
som två bästa vänner en fredagsförmiddag.
Vi behöver inte tala, vi kan känna.
Vi behöver inte fråga, när vi vet svaren.
Så lapar vi sol i timmar,
bildar små, obetydliga, fräknar på näsan.
För vad betyder fräknar när allt är så underbart?
När vi anförtror oss det mest detaljerade,
nakna, makabra, ultimata, innersta.
De känslor ingen annan någonsin kommer få
höra. För ingen annan behöver någonsin få höra.
När blickar kan säga allt och ologiska meningar blir
till faktum och vacker verklighet.
Det är då vi vet.
När vi säger "Jag älskar dig" lika ofta som
"har du mjölk?"
Och kramar blir till standadfraser,
precis som ditt huvud i mitt knä.
Du finns där, alltid.
Du näckar på min balkong, för att du är du.
Lika galen som alltid.
Du har de konstigaste fobier, för att du är du.
För att du är du.
Du är min vän och jag älskar dig.

Du flippar ur av lycka när du ser det här inlägget,
för att du älskar mina rader.
För att du förstår så mycket mer.
Du förstår varje innebörd bakom varje ord.
Du förstår varför jag tänker, väljer, och omsorgsfullt skriver varje rad.
Jag behöver aldrig förklara.
Du förstår ändå.

Du förklarar att allt är inte logiskt,
när jag kräver logiska förklaringar.
Jag tackar gudarna för att jag har dig,
min ängel,
kom så lagar jag en vego-middag.
Så äter vi. Alla fyra?
I vår perfekta lilla drömbubbla
skrattar vi.
Vi stannar i den bubblan.
Ingen annan hör.
Och vi sprider kärlek och harmoni
till hela världen.
Våra fåniga leenden av kärlek
sprider sig till väggarna,
där de sipprar av kärlek.
Jag kommer hem till dig,
snart.
Jag ska tapetsera dina väggar,
med kärlek, lycka och trygghet.
Så ditt hem blir din lycka.
Jag kan få tapeterna att sippra av kärlek,
som tapetlim som aldrig vill försvinna.
Kom, låt mig leka med ditt hår,
vi överför känslor och
är de vänner vi träffades för att bli.
Tack, min ängel, för att du finns i mitt liv!

♥

(Tillåten flum).

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2010-03-12 @ 11:26:39

Skönt att höra av L att hon är glad för att jag (förhoppningsvis) ska flytta till Uppsala och börja studera.
Hittills är det inte många som sagt det.
De tycker jag är mest knäpp.
Fast jag är rätt knäpp, braknäpp.

Som jag och LO sa, för vems skull stannar vi?
Ska vi stanna och se på, hur de andra lever sitt liv,
hur de lever sina drömmar, medans vi, vi sitter här,
tittar på, finns där och allt annat bara står stilla?
Vi lever inte vår dröm här.
Våra drömmar finns någon annanstans.
Det är dags att lyssna nu, lite mer nogrannt.
Stetoskoplyssna.
Vi finns ju kvar, fast inte på plats.

Jag måste lära.
Ge mig kunskap!
Kunskap är orgasm.
Ge mig kunskapsorgasm.
Låt mig njuta, dra lärdom,
visa mig världen.
Ge mig starkt, exploderande
orgasmkramper.
Av lust och kunskap.
Jag kan lära dig.
Så kan du lära mig?

Här och nu står allt bara stilla.
Jag lär mig inget.
Allt går som per automatik.
Tristess.
Ge mig vardagseld.
Tänd dem.
Min kropp brinner, suckar, trånar.
Kärlek, kunskap och längtan.

~


"Make sure you're holdin' on
'Cause it could be the one, the one you're waiting on"

~

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2010-03-11 @ 12:18:55

Funderar mig själv ut-och-in, upp-och-ner.
Dina ord är som en berg-och-dal-bana jag gärna åker.
Trots höjdrädsla och farträdsla.
Jag är inte rädd med dig.
Ingenting känns mer självklart.
Än du.

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2010-03-11 @ 00:14:39

Efter jobb, gympa och dusch åkte jag och Lou på bio och såg Precious.
Jag grät oavbrutet hela filmen.
Knappt tio minuter in i filmen kände vi avsmak, klumpar i bröstet och bara usch!
Sen grät jag, oavbrutet.
Definitivt värd att se om man vill se något som berör.
Väl hemma är jag fortfarande tagen, så nu sitter jag och läser ett antal dikter av Wilhelmina Ståhlberg, Edith Södergran, Dan Andersson, Nordenflycht, ja allt jag kommer över för att komma till ro.

Längtar efter underbara.
Fantastiska, fina.

Dan Andersson, mitt i natten:

Till kvinnan

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2010-03-08 @ 09:50:32

Tänker, finns du på riktigt?
Som turning torso av känslor.
Vi skapar trumpetljud.
Telepatisk textning.
Titta mot havet,
tiden stannar för dig!

~

Du blir det du tänker.
- Buddha

~


Gillar Josey's spontana reaktion på mina drömmar.


Idag är himlen höghusblå.

~

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2010-03-03 @ 22:37:45

Jag känner.
Jordnära trygghet.
Japanskt te mitt i natten skapar någon sorts
jetlag. Vår jetlag.
Jordgubbar i sängen,
jag ger dig jojobamassage.
Du fyller just min sommaräng,
med johannesört och jordansk kaprifol.
Jaccuzibad och jadegröna ögon.
Min tanke, på det jordnära, bildar
järngrepp runt (h)järnan, som en 
evig jazzlåt.
Jag vill ta dig jorden runt,
från jamaica till jerusalem.

Som en jockey på sin Joyce,
jonglerar jag med just ditt J.
Ditt "jo" är som juice, i lyckoform.
Välj vad du vill i min jukebox,
jag spelar vad du vill
från hjärtats jitterbugg.
Just så, bara så.
Jag kan föra dig, till jupiter
och tillbaka, allt för att få se dig
jubla.
Du är vackrare än alla
jordens juveler.

~

Det var just det där H:et,
som fick min hjärna halvdan.
Helhjärtad insats, som en halvårsrapport
med olika namn som klingade
halvbra.
Som ett hallelujah-moment
av händelser när du hälsade.
Handhållen hallucination,  helt perfekt.
Hanterar dig som ett hantverk.
Ett hemmagjort, honungslent halsband,
för själen.
Händer håller hårt.
Hand i hand, under halvmånens hav.
Harmoniskt handskriven helsida
av poesi.
Handlöst fallen.
Hälsosam hjärtsvikt, eller var det
en hörsägen?
Hon skapar osynlig hjärtkondens 
och min hjärtklaff slår hetsigt mot himlen.
Hon är himmelsk.
Hel. Halv. Högt.
Kom hit. Hem.
Helförvirrat tillstånd av lycka.
Hon är homoerotiskt härlig, hon är hon!
Horisontellt avslut med hårpill,
hemma hos henne..

~

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2010-03-03 @ 11:29:07

Det blir som på avigan.
Det går inte, hur jag än
försöker.
Gåshud.
Kyla.
Jag blir varm av ditt
skratt.
Kom och ge mig värme.
Vi kan baka en kaka?
Jag stryker min hand 
mot din arm, 
och se på hur ugnens hetta
rosar dina kinder.
Ugnens hetta?
Du är tvåhundrafemtiograder
rakt in
i blodet.

Jag vill så gärna
bli förstådd.
Hur ska någon kunna
förstå?
När jag inte delar med mig?
Hur ska jag kunna
dela med mig?
När ingen förstår?

Drar osammanhängande haranger av
bokstäver.
Ord är bra.
Vilken väljer du?
Du får ta vilken bokstav
du helst vill,  
så kan vi trolla?
Jag vill trolla
för dig.
Du är vacker.
Du behöver inte dra,
överhuvudtaget.
Jag uttrycker mig solklart.
Du är en sol.

Kom in hos mig.
I min provhytt.
Vi ser bra ut.
Speglarna i ett provrum
har aldrig någonsin
var så rättvisa.
Jag kan inte slita min
blick ifrån dig.
Än mindre min tanke.
Vackra du,
dra undan skynket.

~

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2010-03-01 @ 14:44:40

Tummen och pekfingret.
I överarmen.
Aj.
Händer allt detta?
På riktigt?
Jag kan bara inte låta bli
att skriva.
Små poetiska stycken.
Om tomma tågvagnar.
Och hur starkt jag delar
min mössa.

Hur gärna jag vill vara
din hand
på stadsmuseet.
Eller din kopp
kaffe, bland susande
landskap.
De varma strålar som
når din kropp.
Länge.
För du tycker om
länge
.
Det jag hört.
Är lenare än honung.
Jag vill lägga till musik.
Dina
ord
är
musik.
Töckeninspirerad.
Passionerad, dedikerad.
Högre planer.
Håll min hand.
Du glöder, min vän!

Jag skriver ihop ord
till meningar.
Innan jag kommer av mig.
Det är inte så rörigt,
när allt kommer omkring.

~

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2010-02-26 @ 00:38:19

Komplimanger.
"Du har det finaste namn jag hört".
Skuldkänslor.
Kramp i muskeln.
Martini.
Vegoschnitzel.
Ensam på en vit tallrik.
Piffi.
Hjärtat kan pumpa mer.
Mer än ångest.
Och panik.
Jag lovar.
Du måste bara lyssna.
Lyssna lite mer nogrannt.
Stetoskop.
Annars blir det tyngre.
Du vet,
lika tungt som Estlands statsskuld.
Vi vet.
Vi gör vårt bästa.
Det är bara vi,
som förstår.
No matter what.
Jag vet inte var jag ska vända mig.
Hennes leende har etsat sig fast vid
mitt synfält som om jag hade
stirrat mig blind på en medaljongtapet.
I veckor.
Har jag det?
Kryper väggarna mot mig?
Eller var de påväg mot dig?
Ingenting spelar egentligen någon
som helst
roll.
I något sammanhang.
Vi kan visa betydelsen mellan tummen
och pekfingret.
Så skrattar vi.
Tillsammans.
Skapar kramp i den där muskeln.
Under hjärtat.
Mitt hjärta.
Håll i det.
Hon säger saker som
får det att pumpa.
Lyssnar du på ditt, 
så lovar jag att ditt fungerar,
på samma sätt.
Som mitt.
Förvirringspoesi,
in på småtimmarna.
Det spelar roll,
för vi förstår.

~ 

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2010-02-22 @ 21:42:39

Slödag. 
Gick till L och fashiondreadda lite.
Snacka lite skit och lite annat.
Update. Up to date.
Böcker för tvåtusenkronor.
Studentlivet är härligt.

Takida - Trigger.
För den ger mig mer energi än något annat.
Den värmer lite mer.
Vår kopp av te.
En och en halv Trigger till Solgatan.
Like that.

Kvällen spenderas med en kopp te,
Takida och vackra rader..
Allt är så mycket mer.

~

Permalink Poesi Kommentarer (2) Trackbacks ()

2010-02-22 @ 11:44:52

Göteborg.
A-k.
Barnskratt.
Snöskottning.
N.M.L.H.E.
Rötjutskvällar.
Värme.
Hvo sker daaa?
Skönheten som bländar universum.
Poesi in på småtimmarna.
Liljan från bergen.
Tatueringsskiss.
Svartvitt.
Bullshit.
Förlåt.
Det var absolut inte meningen.
Vad flög i mig?
Jag förstår.
Been there, done that.
This and that.
Muttrar i en påse.
500 spänn på köksbänken.
Värt varje öra.
Öra?
Ja, öra.
Kaffe. Vatten.
Utan blask.
Tristess.
"Something about.. me.. sucking the life out of.. you?"
Lämna mig ifred.
Låt energin stanna.
Never ever?
Never ever ever?
Ja, det behöver vi.
Nu.
Vi förtjänar det.
Mitt i natten, snöstorm.
Biltur.
För mig?
Du är underbar.
Du är panisk.
Vad vore jag utan dig, mamma?
Jag vill stoppa månen i en tygpåse.
För dig.
Blålila ögonlock.
Mascara i mungipan.
Förtvivlan.
Du är bättre än alla.
Tacksamhet.
Kärlek.
Liebe.
Texter ger adrenalin.
Pumpar.
Le.
För du är vacker när du ler.
Jag skulle kunna gå förevigt.
Tjugotre mil.
För att få se dig le.

~

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2009-10-31 @ 16:30:16

(Här skulle all världens poetiska ord ut, men vem fan bryr sig - på riktigt?)

Oerhört trött på besvikelser, på sorger, på oförståelse.
Otroligt, oerhört urless på allt som kommer omkring.
Och visst är det lättare att skriva i gåtor?
Visst är det lättare att åta sig allt det jobbiga för att dämpa det värsta?

Fast vad gör det när ingen frågar om, bara när.
Inte hur bara varför.

Jag önskar jag var en sån som inte tänker alls..

Äppelpaj ♥

Permalink Poesi Kommentarer (3) Trackbacks ()

2009-09-22 @ 19:18:35

I never seem to understand.
The time, the place, and who I am.
Define a way to stay alive,
It’s like I’m living a lie.

~

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2009-06-12 @ 21:28:59

Som ett knytnävslag
rakt in i
solar plexus.
Att stå så självklar
utan att egentligen förstå.
Att känna maktlöshet.

Som den där
klumpen.
Den som aldrig går att svälja.
Som de där tårarna
som fyller
ögonen till hälften.
De som är så vackra
när de väl rinner.
Att känna den kärleken.

Som de där
orden.
De som aldrig går att uttala.
Som du talade ett annat språk.
Vi når dig inte.
Som att kommunicera med
andra planeter.
Att känna förvirring.

Som den där tärandekänslan.
Den som biter
och äter inifrån.
Den som får dig sömnlös.
Som de där naiva lögnerna
du så gärna vill jag ska köpa.
Jag bränner hellre
osynliga pengar.
Jag är inte naiv.
Att känna rädsla.

Som den där ångesten
och de blandade känslorna.
När du så förvirrat tror dig veta,
tror dig känna den du älskar.
Eller är du rädd?
Vet du egentligen inte alls?
Du är nog naiv.
Eller?
Att känna paniken.. spridas..

Som allt det du en gång
hade.
Inte längre finns.
Vad spelar det egentligen för roll?
Inget jag gör spelar roll.
Trots allt får jag
bara hårda ord.
För jag gör ingenting alls.
Men gör det egentligen någon
som helst skillnad?
Att känna likgiltighet.

Som när vi sprang.
När moln var fluffiga.
När vi drack röda
och gula drycker ur sugrör
och lyckliga ögon lös rakt
igenom mig
bakom mörka glasögon.
När du väntade uppe,
till tidig morgon,
för att försäkra dig om att
jag var oskadd.
När du var du.
Att känna saknad.

Som att veta hur
långt borta vi är.
Att jag aldrig kommer
få träffa dig igen.
Något hände på vägen.
Jag gjorde allt.
Du gav upp.
Som att du redan visste..
Jag var naiv.
Att känna bitterhet.

Som när ögonen
ändrar färg
och tunnelseendet tar vid.
Som när man vill
uppmuntra döden.
När man vill att
de älskade
ska sluta såras.
När lögner
förevigt
ska dö ut
och sanningen ska
bli det faktum
jag målar mig med.
Att känna ilska.

Som när vi alla
kan fira den där dagen.
Utan vårt orosmoln.
Som någon slags
bekymmerlöshet.
Den vi aldrig fått känna.
Som ett våg av skratt som
sköljer över dig.
Att känna längtan.

Kluven.
Mitt itu.
Jag kan inte fortsätta på den här.

~ ~

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2009-02-09 @ 17:01:09

Vart vänder man sig?
Vad håller man sig fast i?
Vad får bli ens fasta mark?
Vad får bli ståndpunkten i en vardag som löses upp av en kort men informativ mening,
som innehåller mer fakta än vad som är mänskligt att kunna ta åt sig?
Vad får bli det enda man orkar luta sig mot när den lilla tillit till mänskligheten slås bort
framför fötterna på en?
Vad blir din enda dröm när din vardag trasas och krasas i spillor?
Vad blir det som håller dig vaken när du måste sova?
Vad blir det som lindrar när allt annat gör så ont?
Vem ska torkar dina tårar när den enda som ger dig tröst spottar på dig?
Vem ska stryka sina händer mot ditt hår och massera dina tinningar när varenda muskel vägrar slappna av?
Vem ska bli den du levde för när inget annat finns kvar?
Vem ska bli den som får bort dina mardrömmar när du är rädd för att blunda?
Vem ska bli den som förstår hur fruktansktvärt ont det gör att vara livrädd för sig själv?
Vem ska bli den som kramar dig när alla andra ser på?
Vem ska bli din?
Vem ska förstå din svartvita värld när alla andra ser färger?
Hur kan ilska få tårar att smaka sött?
Hur kan  du röra mig när jag äcklas så av mig själv?
Hur kan ens värld bli ner när allt var upp?
Hur kan ens vardag förvandlas inom loppet av en hundradels sekund?
Hur kan allt som var så självklart göra så förbannat ont?
Hur kan allt som var så lätt bli så svårt?

Hur kan allt bli som vanligt igen?

Permalink Poesi Kommentarer (1) Trackbacks ()

2009-02-04 @ 20:48:36

Jag ser dig djupt in i ögonen.
Det rinner kallt vatten från ditt hår.
Rent blandas med salt och jag böjer mig fram.
Kysser de blandade.
Kysser de rena.
Du är ren.
Det vackraste.
Du doftar blöta textilier och hemmakärt.
Trots alla kyssar träffar det kalla vattnet ögonen.
Som tvål.
Du blundar, jag blundar
och när jag öppnar ögonen ser jag att de är röda.
Det svider och din ögonhinna jobbar på sin
naturliga balans.
Jag lider med dig.
Det svider i mina också.
Av trötthet och jag skulle vilja somna i en famn
som inte finns här.

I dina öron spelas melodier av förlorad kontroll och
ensamhet.
Så högt att jag också hör.
Jag vill ha dig nära.
Närmare.
Jag kan inte gå närmare.
Det är glas mellan oss
och jag gör tumavtryck som formar ett hjärta.
Jag kysser det i mitten.
Du ler. Du vet att allt är för dig.
Du vet att allt jag gör är för
den som inte är här.
Jag putsar spegeln ren
och när jag vänder mig om
så står du där och ler.
Du är vackrare än min spegelbild.
Så mycket renare och jag kysser
din mjuka, varma hud.
Du är så mycket närmare än vad jag
kunnat föreställa mig.
Dina ögon är inte röda som jag såg.
Du doftar trygghet och vinterluft.
Såhär ska det alltid vara.
Lika nära som speglar kan lura ditt öga.
Du är vackrare än din spegelbild.
~

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2008-12-16 @ 14:29:28

Iskall. Hård. Motbjudande.
Som asfalten.
Rakt ner i asfalten.
Rakt ner och allt krossades i tiotusentals bitar.
Som glasskärvor.
Jag föll ner på knä för att varsamt försöka plocka upp allt utan att skära mig.
Egalt. Äckligt.
Jag skär mig flera gånger innan jag inser att det inte är någon idé.
Mina knäskålar skrubbas när jag rafsar åt mig mina känslor som
ligger utspridda över hela asfalten.
Jag viker mig dubbel.
Fyrahundrameter kvar till min port och jag vill lämna allt och fly.
Springa in i värmen och se dig varsamt tvätta mina sår.
Be dig torka mig efter en varmt bad och hålla om mig när jag dricker mitt te.
Plåstra mina knän och kyssa min näsa.
Dubbelvikt rinner tårarna som hos ett barn.
Jag förbannar tårarna.
Jag förbannar asfalten.
Jag förbannar avståndet.
Och jag vill spola tillbaka tiden.
Inte gråta. Inte gråta. Jag hatar att gråta.
Kan ingen bara krama mig?
Jag fryser ju ihjäl.
Samlar de sista känslorna som hamnat i diket och
paniskt skyndar hem. Andas lugnt.
Bestämmer mig för att jag är värdelös när jag står
i duschen och spolar mig ren från grus och svett.
Ensam. Du är inte här och jag hatar mig själv.
Jag vill inte vara den här personen längre.
Fan.

Igår va en ganska bra dag.

Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()