Vackra tarantella.
2010-05-08 @ 23:53:47
Vi sjunger "just a small town girl, living in a lonely world, she took the midnight train going anywhere".
När vi hittat det.
När vi talat om det.
Just så var det.
Fina, underbara, änglavän.
Vi fortsätter "strangers, waiting, up and down the boulevard, their shadows searching in the night".
Vi sjunger högt, högre än någonsin förut.
Det är tillåtet. Känslor är så långt bortom vad som är rimligt.
Det enda som är rimligt är lagliga hundratiokilomter i timmen när vi nästan skriker "Just one more time, some will win, some will lose, some were born to sing the blues, oh the movie never ends, it goes on and on and on and on".
Jag känner hur jag älskar henne av mitt hela hjärta.
Vackra, fina änglavän.
Som sakta börjar borsta av sig smulorna, resa sig upp i en gest som artigt talar om att "vi är nog färdiga här..."
när hon ser min ångest bokstavligen måla kinderna röda. Hallonröda. Hallonberg. Får jag smaka din hallon-dera? Hallonsoda till bakpotatis?
Jag hör deras tassar mot parketten, skuttande, hoppande och det bildas en klump i bröstet.
Skitklump.
Givetvis följer jag med dig, änglavän.
Du följer mina sorger och jag dina.
Jag svarar tveklöst ja.
I femton timmar skulle jag sitta i de sterila, kalla rummen för dig.
Medans du kör sextiomil för mig.
För det är just så.
Just så vi anser,
att vänner gör, för varandra.
De släpper allt de har,
just då.
Sin sorg, sin lycka, för sin vän.
Jag släpper all min sorg för dig.
Och du all din smärta för mig.
Jag älskar dig, vackra tarantella!
~
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
Kommentarer
Postat av: Lou
Du har verkligen fått ordets gåva. Blir nästan lika röd om kinderna som du. Tack så mycket vännen! Älskar dig också!
2010-05-09 @ 12:35:40
URL: http://louiseedkvist.wordpress.com