Jag säger att jag kan andas efter en loratadin.
2010-05-04 @ 13:39:00
Gick upp före tuppen imorse, satte på kaffe och dukade fram frukost åt mig och kära mamma.
Det är skönt att ha mamma här ibland.
För ibland, när det blir för mycket runt omkring, så är trots allt mamma den som förstår, den som vet allra bäst och som förstår mig mer än någon annan.
Ja, jag är väl ganska skadad. Jag vet det.
Det är bara så att oftast går ju inte känslorna hand i hand med intellektet.
Allt är en känsla av att vilja bespara, samtidigt som jag blir arg, för jag vill inte bli besparad.
Varför besparar jag?
Så jag har mamma.
Min vackra, underbara mamma, som från day one, aldrig har visat en tendens till att vilja bli besparad.
Hon har kastat sig tveklöst, rakt ut för mig. Oavsett. No matter what.
När alla andra knappt reagerar blir min mamma nästan arg.
Och visst behöver jag det?
För jag är väl ganska skadad.
Jag behöver troligtvis bli bemött med ilska.
För hur ska annars känslorna förstå det som det intellektuella hela tiden begriper.
Abstrakt tänkande.
Resonemang.
Komplicerade orsakssammanhang.
Och vad sysslar egentligen det intellektuella med när känslorna går överstyr?
Var gömmer det sig?
Så hon drar efter andan när jag säger att jag inte får luft.
Ett oroväckande läte, som får mig att vilja sova med lampan tänd.
Jag säger att jag kan andas efter en loratadin.
Trots att paniken innan tabletten är funnen, innan jag nyvaket vacklat till kranen, innan den börjat cirkulera i mitt blodomlopp, den paniken är utom den här världen.
Fast den paniken, den känslan, den genuina skräcken är som bortblåst när jag är mig själv igen.
När andningen är kontrollerad, okomplicerad.
Så är allt i rullning.
Hela världen är oförstående.
Det är bra för mig.
Klyschorna fyller mig upp över öronen och jag äcklas.
Det är som om de hoppar på kräkreflexen.
Hur kan det någonsin vara bra?
Jag avskyr mig själv för att jag är en rationellt logiskt tänkande individ,
för att jag allt som oftast är en sansad realist med fötterna på jorden.
Fuck that.
Så inser jag, och fasar, att blir det inget när alla planer är satta och plågan varit allt för lång,
då kommer jag troligtvis sitta här igen.
Ganska realistisk, fylld av klyschor och peppande ord.
Kom till mig, drick en kopp kaffe?
Peppa inte, säg inga väl valda ord, för allt det där är jag fullt medveten om.
(Mitt intellekt är grymt, ibland gömmer det sig bara för en stund).
Det räcker med närvaron.
Trots att jag aldrig skulle be om den.
~
Jag kräver aldrig, någonsin, att någon ska förstå.
~
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()