Tack för att du väntar kvar, vi besvarar ditt samtal så snart vi kan.
2010-05-07 @ 13:14:27
Utmattad.
Utmattad av hans trevliga och välmenande röst från andra sidan luren.
Sådär obefogat artig, jag kan nog inte beskriva hans röst som annat än rar.
Markus, kanske Marcus.
Han väntade tålmodigt på mitt stakande, trevande och förstod så väl varför jag svalde hårt.
Det var som att det bara var jag för honom, mina bekymmer, som om kön bakom mig aldrig existerat.
Tänk om alla bemötte sina samtal som han.
Jag retar mig på hans lena röst, på hans tålamod.
Hur han säger deras namn istället för nummer.
Det gör alla andra, alla andra utom han.
Som om de betydde något för honom, också.
På hans rakt igenom ärliga "åh, vad skönt för dem" när jag svarade ett kort "ja" på frågan "allihop?"
Jävla Markus, kanske Marcus.
Varför var du inte otrevlig?
Du är troligtvis den bästa de har.
Varför blev jag kopplad till dig?
Så kluven.
Perfekt rikssvenska, varje ord gick rakt igenom mig utan att jag ens behövde tänka.
Tänk om han inte kunde säga r.
Eller om han läspade.
Då skulle jag kanske reta mig lite.
Han skickar mig ett utbetalningskort, tvåhundratiokronor.
Tro inte att du plåstrar mina sår. Inte du, Markus, kanske Marcus.
Nej, men det är bara en premie. Till dig.
Som om han läst mina tankar.
Nu kvävs jag troligtvis.
Magen vänder sig.
Rummet snurrar.
Blundar hårt och sjunker ihop på hallgolvet.
"Jag ordnar detta, jag ska bara ringa henne och dubbelkolla, sen är det klart.
Ha det så bra nu".
Som om han förstått allt. Som om han såg mig framför sig.
Som om han, från vår huvudstad, faktiskt befann sig framför mig i min hall,
jag kunde nästan känna genom luren, hur han sträckte fram sin hand
för att hjälpa mig upp.
Jävla Markus, kanske Marcus.
Jag behöver inte dina välmenande ord.
Eller gör jag det?
~
i'd walk to you if i had no other way..
~
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()