Lynx lynx.
2010-05-04 @ 22:51:17
Pratade med mitt favorit lodjur i över två timmar idag.
Hon är bra.
Jag känner mig alltid motiverad och energisk efter samtalen med henne, vi är rörande överens om de flesta ämnen vi tar upp och det finns bara en punkt i världen som vi kan diskutera, så bara vi förstår.
För hur man än vrider och vänder på det så är det ingen annan som ens kan sätta sig in.
Ingen annan som någonsin kan föreställa sig den här snarlikt, sjuka situationen.
Klart det kallas sorg, när något annat tar över deras kroppar, någon annan tränger sig in i deras kroppar och förvandlar dem till andra människor än de vi lärde känna, de vi kom att älska.
Då får vi fatta besluten, som de sköljer över oss, valen vi får, eftersom de inte kan göra det själva.
De kan stjäla energi, lust och tålamod men de kan aldrig välja själva.
Så vi får stå som bovarna i dramat och skuldkastas, rannsakas och klandras för resten av våra liv.
För det var ju faktiskt vi, som fattade besluten.
Åt dem?
Jo, men vi tog orden i våra munnar.
Vi uttalade dem, oförsiktigt.
Så jag och lodjuret ger varandra energi.
Vi stärker varandra genom den här långa resan
vi ofrivilligt börjat på.
Det är tur att vi i eländet kan skratta åt hela
historien. En vacker dag.
Det vet vi, för vi skrattar även nu, tillsammans.
Hur skulle vi kunna anat,
att det skulle bli såhär?
~
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()