"Julia ser ut som en filmstjärna".
2010-02-26 @ 00:38:19
Komplimanger.
"Du har det finaste namn jag hört".
Skuldkänslor.
Kramp i muskeln.
Martini.
Vegoschnitzel.
Ensam på en vit tallrik.
Piffi.
Hjärtat kan pumpa mer.
Mer än ångest.
Och panik.
Jag lovar.
Du måste bara lyssna.
Lyssna lite mer nogrannt.
Stetoskop.
Annars blir det tyngre.
Du vet,
lika tungt som Estlands statsskuld.
Vi vet.
Vi gör vårt bästa.
Det är bara vi,
som förstår.
No matter what.
Jag vet inte var jag ska vända mig.
Hennes leende har etsat sig fast vid
mitt synfält som om jag hade
stirrat mig blind på en medaljongtapet.
I veckor.
Har jag det?
Kryper väggarna mot mig?
Eller var de påväg mot dig?
Ingenting spelar egentligen någon
som helst
roll.
I något sammanhang.
Vi kan visa betydelsen mellan tummen
och pekfingret.
Så skrattar vi.
Tillsammans.
Skapar kramp i den där muskeln.
Under hjärtat.
Mitt hjärta.
Håll i det.
Hon säger saker som
får det att pumpa.
Lyssnar du på ditt,
så lovar jag att ditt fungerar,
på samma sätt.
Som mitt.
Förvirringspoesi,
in på småtimmarna.
Det spelar roll,
för vi förstår.
~
Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()