Gilla läget
2010-12-06 @ 12:20:25
Barbara Ehrenreich sover oroligt om nätterna på grund av sådana som jag. Nu är jag inte en typisk amerikan men jag är alldeles för positiv för mitt eget bästa. Jag lever med ett positivt tänkande och det retar henne så innerligt. Jag är inte helt bakom flötet utan jag är fullkomligt medveten om att jag, precis som alla andra är dödliga. Givetvis tycker jag inte att vi ska acceptera orättvisor och precis vad som helst runt omkring oss. Med att acceptera menar jag ”gilla läget” eller ”smile or die” som Barbara skulle ha sagt.
Hon är nog ingen ond människa egentligen, kanske bara lite bitter. Jag vill läsa hennes nya bok, Smile or Die: How Positive Thinking Fooled America and the World i pocket som också finns i svensk översättning, Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, risken är dock att jag blir så grymt arg då jag inte tål negativa människor som ser ned på oss optimister. Vi tänker olika, deal with it, Barb. Hon kanske har stött på livets alla törnar och har helt enkelt inte styrkan att ta sig ur det helt. Då förstår jag att det känns bättre att trycka på dem som orkar och inte ser motgångar som dödsstöten utan som utmaningar. Dumma eller smarta, ert val. Fråga er under tiden, vem tror ni mår lite bättre?
Visst har jag haft ett jobb där förväntningarna har varit att jag tar all skitgöra. Smäll efter smäll och i slutändan ska jag vara den som ska känna tacksamhet. Jag hade ju ett jobb, långt ifrån vad många andra hade. Ändå var jag så otacksam. I sådana stunder är det svårt att gilla läget i längden, men nog blir både jobbet och livet enklare när man gillar läget, än när man hatar det? Kan man verkligen inte gilla läget, hur mycket man än försöker, är det då inte dags att göra något åt det? Visst, du kanske får sparken, du kanske blir illa omtyckt. Fast tänk såhär, du gillade inte läget, så du gjorde något åt det. Att agera och ta kontroll över sitt läge är ju en av anledningarna till att vi gillar vårt läge från första början. Det är självvalt.
Jag är tacksam för det lilla i livet. Det lilla som gör livet så stort. För visst är det stort? De människor som mår dåligt och inte kan se livet i dess storlek känner jag verkligen med. De gillade troligtvis läget en gång, de lät sig utnyttjas och sa aldrig ifrån. Sedan gav de upp och slutade gilla läget. Jag menar inte att ni ska gilla läget i alla lägen. Men varför avsky alla nivåer? Barbara kallar det för tvångsmässig optimism. I någon artikel nämner hon också att folk får det från sina kyrkor. Nu behöver jag inte fördjupa mig i min relation till kyrkan, men jag har ungefär en lika stark relation till korv.
Jag anser att människor som Barbara Ehrenreich är tråkiga, för att inte ifrågasätta hennes kompetens. Hon är säkert jätteduktig på det hon gör. Hon är bara tråkig. Hon är tråkig att se på, tråkig att lyssna på och hennes läge är tråkigt. Trots att jag vill försöka. Visst finns det stunder då jag önskar att jag kunde vara en bitchass whiner som Barbara. Bara vara missnöjd i allmänhet, fast vem mår bra av det? Se bara på Ehrenreich, ser hon nöjd ut?
Jag vet att livet gör ont ibland och att vardagen inte är en dans på rosor alla gånger. Mitt glas är halvfullt och min melodi går ändå i dur och det jag kan skatta mig lycklig för. Ibland ter sig livet annorlunda även för mig men till skillnad från Ehrenreich, spottar jag inte mig själv i ansiktet på vägen ner. Det kanske är därför vissa sover bättre om natten än andra?
Permalink Tänkvärt Kommentarer (1) Trackbacks ()
Kommentarer
Postat av: Tina
Jag tycker inte att du ska läsa den där boken; du kommer troligen att bli så där arg som du förutspår och ha djäkligt tråkigt under tiden du läser. Så gör det inte! ;-)
Gissa om jag kände mig träffad, när jag läste det här inlägget (efter mitt eget lilla inlägg i samma ämne. Men jag kan lova dig; trots att jag inte är optimistiskt lagd, så känner jag också tacksamhet över det lilla här i livet. Jag är tacksam över mina vänner, min nykterhet, min familj, min katt - ja, till och med över mitt jobb. Och en dag, när jag inte står ut med läget där längre, kanske jag gör någonting även åt det. Man orkar bara vara en "bitterfitta" en tid, sedan räcker inte orden till längre. När jag har sagt allt jag har att säga över situationen på jobbet, och det fortfarande inte hänt någonting POSITIVT - då ska jag gå med huvudet högt.
Jag förstår inte hur någon kan se ner på en optimist, själv älskar jag optimister och önskar innerligt att jag kunde vara mer lik en sådan människa.
Kram
2010-12-06 @ 21:42:39
URL: http://tinastar.bloggsida.se