onedrop

Teatern i måndags var grym. Vi blev grymt berörda. Grymt är väl den enklaste beskrivningen hur det är att vara född i fel kropp. Att ligga på samhällets botten och bli behandlad som ett monster. Daniel Nyström utför en monolog på 55 gripande minuter, där hon berättar hur det är att vara kvinna, född i en mans kropp. Hon beskrev hatet till samhället, staten, feminist flator och grundläggande värderingar. Hon hatade de flesta. Alla utom sin allra bästa vän, som hon även ville gifta sig med men de åt broccoli i stället. På toaletten. Fast det tar sju år för kroppen att bryta ned broccoli. Vackert.

Hon beskrev också vilken fin människa hon var. Fast vi (jag väljer vi, för det är så hon känner det) ser henne som ett monster, så sjukvården låter henne inte få skaffa barn. Varför har inte hon rätt att frysa in sin sperma så hon får skaffa barn? Skulle vi börja med tvångssterilisering på den här nivån kunde vi lika gärna börja med alla sverigedemokrater. Sedan ta nassarna på bussen, de som nästan sparkade sönder hennes huvud, för att hon var ett monster, tycker Daniel Nyström. Jag håller med.

Emil Åkerö, recensent på Corren skriver i sin recension "Problemet är att det blandas upp med pekoralistiska utläggningar om andra människors förjävlighet som repeteras in i absurdum".
Kan det vara så att Emil känner sig träffad? För hur en recensent kan missa hela poängen med "andra människors förjävlighet som repeteras in i absurdum" faktiskt är Daniels vardag, är för mig helt obegripligt. Please, Corren. Skona mig från heteronormativa, inkompetenta jubelidioter. Hur kan man skicka en recensent som missar hela poängen?

Tänk er för där ute, alla heterosexuella (Varning för flatattack, men det är ni som skrattar när vi andra gråter). Vi är trots allt alla människor i grund och botten. Även Emil Åkerö. Han kanske behöver en kram?

Mer kärlek!