Separate ways.
2009-07-09 @ 23:17:31
Tänkte bara skriva ner lite tankar.
Egentligen inget viktigt, väsentligt eller värdefullt.
Bara lite som rör sig.
(För att inte få något mer spottat i ansiktet eller onödiga lögner om att jag vräker ut folk via intranätet nämner jag inga namn. Jag tycker personen ifråga gör så gott den kan själv att göra bort sig, jag säger bara som det är.
Eller rättare sagt, min upplevelse. Det är värt att nämnas att varje minne har oftast flera olika upplevelser).
Som relativt normalt funtad människa finns det så mycket som är så svårt att förstå.
Det finns så många olika beteenden, så många olika sätt att agera, så otroligt många sätt att försvara sig på, och om man verkligen, verkligen tänker på alla tusentals olika, eller om man, som vi, upplevt alla de här sätten, inte kan annat än att bli mörkrädd.
Vi har tillsammans spånat, funderat, ältat fram och tillbaka, tänkt att kanske det var därför, eller på grund utav det där..eller det här, som gjorde att det och det hände.
Vi har klandrat oss själva för miljontals olika historier, vi har klandrat andra, vi har uteslutit otaliga diagnoser, tumörer, vi har klandrat sjukvården, vi har gått i terapi, vi har kontaktat psykiatrin, vi har klandrat dem, vi har klandrat lärare, vi har klandrat involverade relationer, föräldrar, förbipasserande..
(Jag kan nog ärligt säga att du fått mig att avsky så många du träffat.
Idag vet jag bättre, idag vet jag att det är dig all den här avskyn skulle gått ut över).
Vi har i dagar, nätter, veckor skakat av oro. Vi har upplevt att en timme kan vara så fasansfullt avgörande, fler gånger än vad jag kan räkna till. Vi har upplevt ren och skär skräck. Vi har levt i ovissheten.
Att svindla mellan levande och död. Att inte veta. Att inte veta någonting.
Jag vet inte säkert vad som gör mig argast.
Om det är det att när vi gråtit oss igenom nätter av rädsla och du suttit och skrattat i andra änden av landet, hundratals gånger, iskall, oberörd.
Eller om det är det, att det var till dig jag ringde när jag behövde någon att prata med för en vecka sen?
När jag verkligen behövde någon som kunde lyssna, och du inte svarade, för just då var inte jag viktig för dig.
För då fanns det någon annan för dig.
Eller om det är det att du kallar mig egoist, när jag bryr mig så innerligt om dig, att du inte ens kan se någon annan än dig själv?
Eller om det är det att när jag lägger sanningen framför ögonen på dig, så tycker du inte ens att jag är värd ett.. förlåt?
Jag blir så rakt igenom uppriven och ledsen när jag nu inte har något annat val än att konstatera slutet.
Slutet för ditt beteende, ditt agerande, för hela den personen du är.
Du har sårat oss alla så otroligt mycket att vi är slutkörda. Precis som du ville.. Innerst inne.
Det är svårt att tänka tanken att en människa är så ond som du, så ända in i själen, elak.
Precis som du vill att vi ska tycka.
Vi måste gå i de här tankebanorna för att fungera.
För hur försvarar man annars ditt beteende?
Jag rättar mig själv i skrivande stund och inser att jag inte försvarar dig längre.
Jag talar om precis hur du är, precis hur du beter dig, precis varenda liten äcklig lögn i detalj.
Alla har rätt att få veta vem du är, hur du beter dig och hur illa du gör hela din omgivning.
Du är inte värd oss. Du är en sjuk människa och jag tänker varken förlåta dig, eller ta dig i min närhet förrän du har förändrat den personen du är och ditt sätt att vara.
Det sägs att hat är ett starkt ord och visst är det, jag hatar inte dig, trots att jag borde,
jag tycker synd om dig och alla i din närhet.
Jag tycker det är synd att en så korkad person får röra sig fritt bland folk. Faktiskt.
Och nu har du ännu en anledning till att springa runt och whina röven av dig över hur hemsk jag är som skriver "falska" (läs sanna) saker om dig.
~
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()