Du har alltid trott på mig.
2008-12-08 @ 10:15:41
Vad är värst?
Är det när hjärtat bultar utanför kroppen och rädslan för att det ska bulta sönder som skrämmer mig till vettet?
Är det när smärtan vrider sönder mitt inre och gör mig bergsäker på att jag inte överlever?
Jag vaggar fram och tillbaka och är rädd, jag är rädd för vem jag är och för hur obehagligt vidrig den personen är.
Så långt nere, lägst och så trasigt söndertrampad.
För jag har kämpat, alltid, för jag har alltid varit glad, för att jag är den starke, den envise, den bäste och nu finns inget kvar.
Jag fryser, svettas och är panikslagen. Jag är livrädd och lämna mig inte.
Nu är det kört, jag orkar inte.
Jag gnager på knogarna för att få balans.. jämnvikt av smärta och ute regnar det.
Mitt sinnestillstånd verkar förvirrat men jag har aldrig varit så säker.
Det regnar ute och inne är det iskallt. Jag fryser troligtvis snart ihjäl.
Jag vill ta upp telefonen och ringa, säga kom hit, kom och hjälp mig för i helvete men jag är livrädd.
Det är med dig jag blir hel och nu är det din tur. Din tur att ge allt för mig, att låta mig gråta, att krama mig i timmar för att jag hatar mig själv, för att jag är livrädd för tomheten, så inihelvete stressad och sjuk. Sjukihuvudet. Låt mig vara.
Jag vill dricka mitt kaffe och önska att det aldrig blivit såhär. Vad gjorde jag för fel?
~
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()