Asfalt.
2008-12-16 @ 14:29:28
Iskall. Hård. Motbjudande.
Som asfalten.
Rakt ner i asfalten.
Rakt ner och allt krossades i tiotusentals bitar.
Som glasskärvor.
Jag föll ner på knä för att varsamt försöka plocka upp allt utan att skära mig.
Egalt. Äckligt.
Jag skär mig flera gånger innan jag inser att det inte är någon idé.
Mina knäskålar skrubbas när jag rafsar åt mig mina känslor som
ligger utspridda över hela asfalten.
Jag viker mig dubbel.
Fyrahundrameter kvar till min port och jag vill lämna allt och fly.
Springa in i värmen och se dig varsamt tvätta mina sår.
Be dig torka mig efter en varmt bad och hålla om mig när jag dricker mitt te.
Plåstra mina knän och kyssa min näsa.
Dubbelvikt rinner tårarna som hos ett barn.
Jag förbannar tårarna.
Jag förbannar asfalten.
Jag förbannar avståndet.
Och jag vill spola tillbaka tiden.
Inte gråta. Inte gråta. Jag hatar att gråta.
Kan ingen bara krama mig?
Jag fryser ju ihjäl.
Samlar de sista känslorna som hamnat i diket och
paniskt skyndar hem. Andas lugnt.
Bestämmer mig för att jag är värdelös när jag står
i duschen och spolar mig ren från grus och svett.
Ensam. Du är inte här och jag hatar mig själv.
Jag vill inte vara den här personen längre.
Fan.
Igår va en ganska bra dag.
Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()